THERESE RAQUIN av Émile Zola

Tydligen ett av de första naturalistiska verken och ett ganska groteskt sådant.
Boken handlar om familjen Raquin. Therese får när hon är liten komma och bo hos sin faster och hennes son. Under hela sin uppväxt får hon dela säng med kusinen, som är ständigt sjuk och inte får göra någonting pga sin moders oro. Mammans oro leder också till att de unga kusinerna gifter sig så fort Therese fyllt 21, för att sonen Camille ska ha någon som tar hand om honom efter moderns bortgång.

Therese är mycket olycklig i detta arrangemang, då den sjuklige Camille äcklar henne på alla sätt och vis.

Strax efter bröllopet flyttar familjen till Paris och öppnar en sybehörsbutik. Denna sköts av de två kvinnorna, medan Camille får jobb på ett statligt verk. En dag tar Camille med sig en gammal kamrat, Laurent, hem från jobbet, och Thereses person förändras genast när hon är i närheten av honom. Efter att ha varit konstant ointresserad av alal människor runt omkring sig,. börjar hon iaktta denna man med stort intresse. Laurent i sin tur förstår att Therese är intresserad av honom och tar henne till sig som älskarinna. De båda inleder detta förhållande mycket stormigt och blir snart störtförälskade i varandra. Efter ett tag blir det dock omöjligt för dem att komma ifrån för att ses ensamma, och efter att ha varit tokiga av trånad ett tag bestämmer de sig för att mörda Camille och sedan få sin omgivning att föreslå att de båda älskande ska gifta sig istället.

De dränker Camille och får det att se ut som en olycka. De båda lever efter detta mord i ständig panikångest och då de tror att det blir bättre om de gifter sig med varandra påbörjar de sin manipulkativa plan för att få släkt och vänner att föreslå ett äktenskap mellan de båda (de vill inte föreslå det själva, då de är rädda för att väcka msistankar). Planen lyckas och "turturduvorna" gifter sig. Efter bröllopet blir deras ångest allt större och de tål inte längre synen av varandra, då de påminner varandra om mordet på vännen och maken. Boken sluter sedan med att de båda begår gemensamt självmord. Ävven självmordet verkar vara ett typiskt naturalistiskt drag, då det är någonting som förekommer både här och i Madame Bovary.

Rent stilistiskt är den här boken väldigt jobbig. Den börjar med alldeles för mycket detaljer, alldeles riktigt enligt realismens era. En bit in i historien, då Laurent dyker upp, blir den helt plötsligt väldigt intressant och det är mycket händelser på gång i korta stycken. Efter mordet börjar det sedan bli tråkigare och tråkigare, samma saker beskrivs i cirklar fram till bröllopet, efter vilket det kvarstår ca hundra sidor av enformiga händelser; exakt samma beskrivningar av makarnas ångest om och om igen.

För att sammanfatta: Halva mitten av boken var bra, resten var görjobbigt.