ETT ÖGA RÖTT av Jonas Hassen Khemiri

Denna roman är enligt författaren själv ett språkligt experiment, eller ett språkligt konstverk. Kritiker av olika de slag har hyllat boken och sagt att den är ”äkta”; en verklig skildring av en riktig förortsinvandrares liv och tankar. Många kritiker har också velat anta att den är självbiografiskt; antagligen baserat på författarens efternamn. Detta trots att det, åtminstone i bokens pocketupplaga, står omnämnt om författaren att hans ena förälder är svensk och att han själv har läst en hel del på universitetet.

En annan hyllad del är den så kallade ”rinkebysvenskan”. Få kritiker har dock tagit fasta på hur det språkliga blir ett konstverk, utan bara antagit att det språk som används är detsamma som används av unga invandrare i förorten. Medan jag läste boken bad jag min omgivning om hjälp med en del ord som jag inte förstod. De personer jag frågade hade diverse klagomål på en del ordval som bokens huvudkaraktär Halim gjorde, de tyckte inte att han använde orden på rätt sätt. Detta fick jag senare också bekräftat av frilandsjournalisten Ali Fegan i tidskriften Arena (5/04). Fegan påpekar här att det språk som används inte alls är korrekt ”rinkebysvenska” (även om även detta var ett ord han starkt ogillade).

Dock behöver inte detta säga att det är författaren som gjort ett misstag. Det kan från hans sida vara just det som är det konstnärliga experimentet. I bokens senare del får vi faktiskt bekräftat att Halim behärskar bra svenska och i sina dagboksanteckningar bara gör sig till.

Ett öga rött ger, förutom språket, många intressanta perspektiv på samhället. Det kan handla om segregation eller om olika sätt att skaffa sig en identitet på, men allt känns väldigt insiktsfullt.

Halim har flyttat från förorten Skärholmen in till det centrala Söder. Han är besviken på sin pappa, som han tycker håller på att ”svennefiera” både sig själv och Halim. Det är ofta Halim flyr den svenska miljön på söder för att en stund åka tillbaka till Skärholmen. När han är där träffar han den gamla kvinnan Dalanda på en parkbänk. För Halim är Dalanda en symbol både för den arabiska bakgrunden, frihetskampen och för hans döda mor. Hon lär honom både det ena och det andra om det gamla landet, om dess kultur och ordspråk. Det är mycket av det hon säger som påverkar Halim till att lägga sig till med sin brytning, att vilja göra revolution mot allt som inte är arabiskt och att hata den svenska situation han lever i. I slutet av boken krossas dock hans tankar om Dalandas klokhet, efter att han högtidligt deklarerat ett av de ordspråk hon lärt honom inför sin far och en arabisk bekant. Dessa båda börjar skratta och förklarar för honom att allt som innehåller kameler eller Nilen inte är ett arabiskt ordspråk. Halim blir först sårad, men får efter denna händelse lättare att greppa saker som hans omgivning pratar om, då han inte längre har samma behov av att revoltera.

<>En person som är viktig för Halims utveckling är hans hjälplärare Alex. Alex säger en gång till honom att ”Det är fan så mycket lättare att uppfylla folks förväntningar än att helt fucka up dom”. Detta uttalande cementeras i att Halim tidigare nämnt att hans betyg och allmänna skolgång fungerade hur bra som helst medan han fortfarande bodde i Skärholmen och var en i mängden. Det var först när han flyttade till Söder och sågs som en förortsblatte som saker och ting började gå snett för honom. <>

Berättandet sker i dagboksform, vilket gör att det hela blir väldigt subjektivt. Ibland försvinner historien bort med Halims fantasi; han beskriver hur någonting - oftast väldigt våldsamt - händer, men förklarar efteråt hur det egentligen gått till. Detta ger ett intryck av att Halim verkligen vill ge en så ärlig framställning av saker och ting som möjligt. <>

Vid ett tillfälle ger Halim ett tydligt exempel på hur olika kulturer kan skilja sig åt. Han skriver om en alkoholiserad och drogberoende man vid namn Curre och beskriver hur olika folk skulle uttrycka sig om honom;

I Skärholmen folk skulle tänka om Curre: ”Mammas död, den där negern är fett galen.” Här på Söder de säger mera som Morris: ”Säga vad man vill men den där Curre är verkligen ett riktigt original.”

Efter att Halim lyssnat till Alex visdomsord och efter att han fått Dalandas sådana krossade, tar saker och ting en ny vändning. Halim börjar helt plötsligt delta i den demokratiska processen i skolans matråd. Han börjar göra ansträngningar för att påverka sin skådespelarvän Nourdines karriär. Detta gör han genom att skicka ett brev till Ingmar Bergman undertecknat med Håkan Kjellman (detta då han ändå inte litar på att hans eget utländska namn ska ge någon tyngd).

Efter att ha ansett att hans far svikit kampen, börjar han nu inse samma sak som hans far tidigare insett; man behöver inte släppa sin arabiska bakgrund bara för att man blir en del av det svenska samhället. Detta gestaltas klart och tydligt i bokens sista scen. Här sitter de på en restaurang vid namn Jerusalem Kebab. På servetterna här är det en bild på Klippmoskén och den arabiska texten ”Vi kommer tillbaka”.