DVÄRGEN av Pär Lagerkvist

Nobelpristagande författare. Alla som haft någonting att säga om boken har jag hört säga att den är fenomenal. I över ett år har jag gått och väntat på en lucka för att hinna läsa denna roman, och nu har det då äntligen hänt.

Men var den verkligen så fenomenal? Jag tyckte inte det. Jag ansåg den vara ganska trist och totalt monoton. Jag fick min kära sambo, som älskade boken, att även han erkänna att den var monoton; skillnaden är att han tycker om boken iallafall, jag är inte så säker på att jag gör det. Ogillar den gör jag definitivtr inte heller, men fenomenal var den inte.

Vi får här läsa en dagbok, författad av en lite ondskefull dvärg, som är trogen tjänare hos en furste någonstans i Italien för länge sedan. I samma tonläge beskriver han på olika sätt hur äckliga "människor" är. Sig själv ser han inte som en människa, då han menar att dvärgar är en äldre, mer nobel ras. Trots detta avskyr han alla andra dvärgar och hånar deras "pipiga röster". Han säger att människor är äckliga för att de äter och skiter, för att de älskar och knullar. Dvärgen själv hatar bara. Han hatar allt och alla, förutom krig och några få krigiska män, som han påstår är som han själv och som han ser upp till på ett nästan kärleksfullt sätt.

Idén är intressant, men jag kan inte riktigt bestämma mig för om det monotona passar in eller inte. Man kanske skulle kunna säga att svärgen känner samma hat inför allting, och därför beskriver allt med samma känsla; hat. Han skriver om krig och om sina krigsherrar med en varm känsla, fast fortfarande på ett kallt sätt. Kanske skulle man då kunna säga att dvärgen inte vet hur man uttrycker sig med någon anann känsla än kallt hat, även om han kan inneha andra känslor. Det må så vara; jag tycker fortfarande att det är jobbigt att läsa.