"Fantasy från A till I"

En diftong. En diftong är ett grammatiskt uttryck för två vokalljud som glider ihop, för er som inte vet det. Häromdagen publicerades i Sydsvenskan en bokrecension av frilansjournalist Andreas Brunner, som till stor del byggde på just fenomenet diftonger. Här har Brunner recenserat två nya svenska fantasyböcker; Johan Ehrenbergs Aileme, befrielsens tid, Bokförlaget Onsdag och Kristoffer Leandoers Skymningsfursten, Bokförlaget Onsdag.

Trots samrecensionen av dessa böcker har de enligt recensionsförfattaren bara en sak gemensamt; diftongen "ai" i romanhjältarnas namn. Ehrenbergs hjältinna går under namnet Aileme och den manliga huvudkaraktären i samma bok heter Naird (hur nu detta ska uttalas, det kan jag för mitt liv inte begripa). Leandoer har som hjältinna i sin bok en invandrartjej vid namn Naima. Här kommer min första kritik. Senast jag stötte på någon vid namn Naima, uttalades detta namn Na-i-ma och inte Nayma, vilket genast leder till att Leandoers hjältinna inte har någon diftong i sitt namn. Frågan är om ens den manliga hjälten i Ehrenbergs roman har en sådan.

Efter sina "klyftiga" iakttagelser om samma klyschiga fantasydiftong, går skribenten Brunner vidare med att berätta för oss att Ehrenberg "tegelsten" rör sig kring en mängd olika gudar, bland annat "Gamla Testamentets bisarrt grymma gud"(ni vet den där guden som judarna fortfarande tror på... och de kristna också antar jag, eftersom det bara ska finnas en gud, och då lär den väl inte ha bytts ut mellan det gamla och det nya testamentet - eller?); detta medan Leandoers berättelse ska vara en "stramt realistisk förortsbetraktelse". Hur nu en fantasybok kan vara stramt realistisk går över mitt förstånd helt och hållet, och min spontana reaktion är att det enda som får Brunner att säga att detta är en fantasybok över huvud taget är den där lilla "diftongen" i Naimas namn. Men nej, jag läser vidare, och mycket riktigt är det en fantasybok det handlar om.

Denna "stramt realistiska" skildring handlar alltså om en förort som hemsöks av mörka krafter i form av Skymningsfursten, så som titeln anger. Denna skymningsfurste använder sig av människors längtan för att locka dem till sig. En stramt realistisk betraktelse alltså. Way to go, Andreas Brunner - vilken värld lever du i?

Ja just det, det glömde jag - sedan knyter han ju givetvis ihop hela recensionen med att återgå till diftonggrejen...