Leo

H: "Leo can´t come that day, he´l be in prison then"
La: "Oh, I think you´re doing the right thing Leo, it´s totally worth the money!"

Haha, ni skulle sett paret som satt jämte oss på restaurangen den dagen. De såg roliga ut, och verkade helt plötsligt låtsas som om det regnade där inne...

Vad de inte visste var att det var ju egentligen inte fängelse som Leo skulle till, utan till Astra Zeneca och testa läkemedel. Han får inte lämna stället på 18 dagar, han får inte äta vad eller när han vill, måste sova speciella tider och får inte ta emot besök. Sen trodde vi att vi hade hittat ett kryphål; jag kunde komma och lämna grejer till honom. Så jag gjorde det. Jag lämnade grejer till honom, vi fick titta på varandra en halv minut och sen kom människan som jobbade där och sa att jag inte fick vara där. Och som om inte det hade räckt, så följde hon mig ut. Jag hade snällt gått därifrån själv; dörren låg bara några meter bort, så det är ju inte så att jag hade kunnat smita undan någonstans. Men nej, hon följde mig fan ända till dörren och såg till att den stängdes ordentligt bakom mig.

Det hade varit bättre att inte gå dit och lämna någonting. Att inte få se hans vackra underbara ansikte. Att inte hinna få den där kyssen. Nu gör det så mycket ondare och nu är jag så mycket ensammare. Fan också. Kan inte den där dryga veckan som är kvar bara gå snart... Jag tycker inte heller om tanken på att han går där, ständigt med en massa sugproppar på bröstet och ständigt med en massa sladdar kopplade till sig själv. Det såg konstigt ut. Men han var så vacker... Jag glömmer; jag kan inte tänka mig att en människa kan se så vacker ut över huvud taget. Men så träffar jag honom inte på några veckor, och sen är han den vackraste syn man någonsin kan tänka sig. Jag vill aldrig mer vara utan honom. Det suger.

Man kan ju tycka att jag borde utnyttja den här tiden till att vara produktiv; skriva på min uppsats, läsa litteraturen till mina kurser osv. Skriva den där texten jag har åtagit mig politiskt att skriva. Massor av produktiva saker att göra finns det, men nehej... ingen motivation till sånt inte. Ärligt talat börjar jag känna mig lite sugen att studera just nu, men jag måste ju gå till det där skitjobbet snart. Om någon timme, till och med mindre. Sista dagen idag. Aldrig mer telemarketing, aldrig. Jag mår illa bara jag tänker på det. Verkligen fysiskt illa. Magkatarr, precis som hela sommaren. Idag är sista dagen, och jag kommer aldrig mer tillbaks. Ha!