Loneliness and Amelie

You know that french movie about a girl named Amelie, who does good deeds to make people happy? In that movie, every new character is introduced with a description of small likes and dislikes in the form of little quirks of this character.
I think I know what my likes would be described as. I like eavesdropping at small parts of strangers conversations; I simply love it, sometimes these conversations can make up whole stories about lives... Another liking of mine is to pour myself a giant cup of really hot tea, and then wait until just a while before it goes cold before I drink it. I love doing that as well... Then the tea gets all the flavour it should have, and I get to drink it without burning my tounge...

Something I really hate, though, is being lonely. It´s wonderful being by myself, but lonely is a whole other story. And right now, for example, I am fucking lonely. I was even more lonely an hour ago, before I reached a friend who could just talk to me for a while... now, my eyes are still all red and puffy but I don´t have the same urge to cry anymore...

My grand mother died. My friend´s father died. My other friend´s kitten died. And a man from His childhood died as well. And a third friend´s great aunt. All in the same week. I think one of my friends might have a problem with alcohol, and I don´t want to see someone I love going through that again. I´ve had enough. I haven´t been outside the door for a couple of days now; I´m sick and don´t really have anyone to accompany me here. As always. Noone here. And I SO miss his hughs and his good night kisses... I can´t wait until these weeks have gone, so that I can get a good hugh again. The sad thing is that it will be combined with a funeral, but I´ll be glad to attend that too, since I missed one once, and it still hurts from time to time, even if that was more than two years ago...

Things just really aches right now... not only things, but also my head. It sucks.

Värsta politiska rummet

Den spanske konstnären Santiago Sierra har byggt en mur. Han har byggt upp en mur framför en spansk paviljong, vilket skulle kunna få en att tro att man inte skulle kunna komm in i paviljongen. Men det finns en liten dörr på baksidan, som är öppen för besökare. Så det finns möjlighet för folk att se baksidan av muren också (varför nu just det skulle vara intressant, det vet jag inte). Men det är itne vem som helst som får lov att komma in och göra detta. Vid ingången måste man nämligen visa upp ett giltigt spanskt pass. Den som inte kan göra det, får inte lov att komma in.

Detta konstverk är en helt genialisk symbol för EU och dess nuvarande gränser. Helen gillar.

SATANSVERSERNA av Salman Rushdie

Det här är ett gudomligt verk; rent litterärt sett. Jag vet att mr. Rushdie är bannlyst i i stort sett hela arabvärlden på grund av den här boken, men jag kan ändå inte låta bli att älska den.

Att beskriva vad den handlar om är något som är svårt att göra bara så där... men vi skulle väl kunna säga att den handlar om Gibril och Sala(hud)din. Dessa två indiska män faller ner från 10000 meters höjd och överlever. De har två helt olika personligheter och 'förvandlas' efter fallet till två motsatta saker - den ene blir en "god" ängel, den andre blir en "ond". Att sedan kalla dem för goda och onda är väl visserligen bara gjort av en antagelse av deras yttre, den ene får en gloria och den andra får en bockkropp: deras agerande är däremot en annan sak. I mitt tycke agerar den "gode" inte alls bättre än den "onde".

Det som är så underbart med boken är dock inte handlingen så mycket som detaljerna. Den språkliga stilen är fantastisk, men främst tröttnar man aldrig på berättelsen, då det alltid dyker upp någon rolig eller skrattretande bihandling, eller en riktigt snygg metafor. Exempel är när ett gäng poliser sitter och snackar om hur bra det är att lägga laxermedel i hästarnas mat innan en demonstration; på detta sätt börjar hästarna skita på demonstranterna, vilket leder till att det blir kaos i demonstrationståget och poliserna får då en anledning till att puckla på demonstranterna.
Ytterligare en kul bihandling är killen som frågar sin flickvän om hon vill ha en päls. Han hyr en lång limousin, tar med henne till en pälshandlare och låtsas att han är en oljeshejk. När han väl fått personalen att tro på detta, övertalar han dem att få betala 40,000-dollarspälsen med en check, eftersom alla banker hade stängt över helgen och han inte kunde få tag på kontanter. När han väl har köpt pälsen, åker de till nästa pälsaffär, går in där och ber att få sälja pälsen för 30,000 dollar, då han "behöver lite kontanter över helgen". Den nya pälshandlaren ringer givetvis till den första, som skickar polisen och bedragaren är arresterad. Detta då det antas att han inte har teckning för sin check. Måndag morgon öppnar bankerna igen, och det visar sig att mannen har 43,000 dollar på sitt konto och alltså visst hade teckning på sin check, och kan därför stämma pälsaffären för att de låtit honom sitta i fängelse hela helgen.

Nu till det som upprör den muslimska arabvärlden: skildringen av Mahund, en profet som ganska uppenbarligen ska vara Mohammed. Till en början får man följa honom själv, även om man aldrig får se in i hans tankar. Han pratar med ärkeängeln Gibril, som själv inte en s märker att han säger någonting till Mahund. Mahund går sedan till byn och talar om att ärkeängeln har gett honom ett budskap, som alltid lyckas passa det som är bekvämt för Mahund själv.
Nästa gång vi får besöka Mahunds värld är det ur andra människors synvinkel. Vi får följa dem som blir förtryckta av Mahunds herravälde, samt en av hans avhoppade anhängare, som berättar för en man hur dubbelmoraliskt Mahunds beteende var. Det är denna osmickrande skildring av profetens liv och leverne som gjorde att ayatollah Khomeini satte ett pris på författarens huvud.