Turning Torso 2

Turning Torso är ungefär att jämföras med EMU. För några år sedan befann jag mig i Spanien, och tillsammans med några vänner hade jag ett litet projekt där vi gick runt och ställde frågor om EMU till folk; hade någonting förändrats sedan Spanien gick med i EMU, var de för eller emot den monetära unionen och så vidare. Nästan alla svarade att allting hade blivit mycket dyrare efter valutaövergången, medan inga positiva förändringar hade skett. Ändå verkade alla vi frågade vara positiva till unionen; de pratade om hur bra det var med samarbete över gränserna och så vidare. Mina vänner och jag funderade en del över vad som påverkade dessa åsikter; är det så att folk av ren bekvämlighet bestämmer sig för att tycka att förändringar och det som makthavarna bestämmer är bra, eftersom de ändå inte kan göra någonting åt det?

Bygget av Turning Torso blev till en början kritiserat från många olika håll; det var ett lyxprojekt som endast är till för de rika - en nagel i ögat på dem vars månadslön understiger själva hyran för den billigaste lägenheterna i detta skrytbygge. Ingenting har förändrats på den fronten. Turning Torso är fortfarande ett lyxprojekt. Enda skillnaden på den fronten är väl egenligen det faktum att det blev lite mer av en ekonomisk lyx än det egentligen var tänkt från början; budgeten för bygget överstegs gång på gång, och det är fortfarande bara överbetalda slynglar som har råd att bo där, och det är bara de mest ekonomiskt framgångsrika företagen som har råd att hyra kontor och konferenslokaler - och jag gissar att dessa företags mest slitande anställda inte kommer att befinna sig i närheten av just dessa kontorslokaler. Ändå verkar opinionen så sakteligen ha vänt. Folk imponeras av Turning Torso. Glömmer bort att hsb (de som står för detta bygge) inte direkt satsat på att bygga bostäder för normalt folk och att den dyra byggnaden inte alls är en symbol för normala människors vardagsliv, utan i sådana fall endast möjligtvis för det liv som eliten lever; ett liv som de flesta människor inte ens har råd att få en inblick i.

Men om vi nu glömmer bort alla sociala aspekter med klassklyftor och grejs, så har vi även andra sammanhang i vilka "torson" hyllas trots sin bristfällighet. Sydsvenskan har anlitat tre stycken "bogranskare" som alla är knutna till arkitektskolan på LTH (Lunds Tekniska Högskola). Dessa bogranskare går i en artikel igenom olika för- och nackdelar med att bo i de lägenheter som finns i torson. Fördelen är enkel: man har fantastisk utsikt (åtminstone om man bor på ett av de högre belägna bostadsplanen). Sedan kommer vi då till nackdelarna. Inredningsarkitekterna verkar inte ha tänkt så mycket på vad som är praktiskt... Lägenheterna är ju definitivt inte anpassade för familjer. På över 100 kvadrat har de bara två rum och, men till detta har de ändå knött in två badrum. Badrum vars dörrar krockar om man öppnar dem - något man tycker borde kunna undvikas på den stora ytan. Det finns inte direkt någonstans att göra av ytterkläder, då hallen knappt existerar. Förvaringsutrymmen över huvud taget är det fruktansvärt stor brist på. Köksluckorna är svåra att öppna på grund av bristfälliga, men ack så trendiga, handtag (vilka dessutom kommer att vara svåra att tvätta om man skulle spilla lite pastasås i dem). Utanför lägenheterna finns det två stycken hissar, som ska serva 147 lägenheter och två stycken konferensplan. Ingen imponerande mängd, direkt. Taken inne i lägenheterna har tydligen fula upphöjningar, och någonstans har de placerat en stor och trist ventilatinstrumma...

Bogranskarna fortsatte att räkna upp nackdelar på det här viset ett tag, medan fördelarna fortsatte att vara utsikt, och även läget. Och avd fick torson för betyg? 4,5 av 5. För jävligt dåliga lägenheter, med bra läge. Jaa... så kan det ju kanske vara.

Turning Torso

Sydsvenskan har under sommaren haft en liten notisserie vi namn Tankar om Torson. Det rör sig givetvis om Malmös nya "symbol", Turning Torso. I dessa små texter hörs många spännande röster, varav de flesta inte uttrycker någon klar åsikt om huruvida de är för Torsons vara eller inte. Det rör sig snarare kring allmänt underhållande flum, uttryckt av diverse (tydligen) kända kulturprofiler.

Många uttrycker sina tankar i form av parodier; Christina Gottfridsson undrar om det inte blir jobbigt för de boende på 52 våning att springa ner med soppåsen, nu när det inte finns några sopnedkast längre, Andrew Jamison säger sig ha hittat epost från torsons arkitekt Santiago Calatrava till Guggenheimmuséets arkitekt Frank Gehry, där Calatrava tipsar om den svenska staden Malmö för att tjäna mycket egentligen oförtjänta pengar och Per-Anders Jörgensson beskriver Sverige år 2134, där hela Malmö är uppbyggt av systertorn til Torson och helt plötsligt flyger där in ett flygplan i den vridna ursprungsskrapan; landets statsminister håller en presskonferens där han talar om att terroristerna minsann är avundsjuka på att vi har det så bra i Sverige, och att om man inte är med oss, så är man emot oss.

Karin Olsson ger det bästa positiva bild man kan tänka sig av torson; hon börjar med att hänvisa till William Borroughs bok Den nakna lunchen, där en man "kliver av färjan, konstaterar att en kyrkogård ligger i centrum och bestämmer sig genast för att åka tillbaka till Köpenhemn igen". Det är alltså Malmö han hamnat i. Karin Olsson påpekar vidare att Torson ibland setts som en penisförlängare till de manliga arkitekter som ligger bakom, men att det kanske istället kan ses som ett enormt långfinger till den hippa staden på andra sidan sundet - nu när torson finns där som en symbol för den postindustriella staden med framtidsambitioner, kanske vi inte längre kommer att förlora alla besökare till Köpenhamn.

Även om Olsson ger en positiv bild som faktiskt är värd att ta till sig, tycker jag att det är en av alla dessa kända kulturtänkare som utmärker sig genom att säga som det faktiskt är: Malmö är fult och därför passar torson in, för inte heller den är ett dugg sofistikerad och dessutom är den malplacerad. Denna åsikt uttrycks av Ann Heberlein. Jag tror att jag tycker om Ann Heberlein - inte för att jag har en aning om vad hon tycker eller håller på med i andra sammanhang, men i det här fallet håller jag med henne. Malmö är verkligen fult (även om Heberlein verkar tycka att detta är någonting positivt), och jag håller också med om att Torson är en i stort sett meningslös byggnad (om än underhållande i spekultionssyfte).

Det är dock ingen som utvecklar tanken på att om man nu ska locka en massa rika och trendiga människor till staden (detta för att minska arbetslösheten?) kanske man borde minska arbetslösheten ytterligare lite genom att till exempel låta gatukontoret anställa en jävla massa människor som kan städa på gator och torg - se till att staden faktiskt ser lite frasch ut, runt omkring det där eländiga plastbygget. För faktum är att torson inte alls har gjort Malmös stadsbild vackrare. Visserligen har den sneda byggnaden en viss charm sett på långt håll ifrån Lommas eller Bjärreds stränder, men väl i Malmö har man kommit alldeles för nära, och den är inte ens lite fin längre.

"Fantasy från A till I"

En diftong. En diftong är ett grammatiskt uttryck för två vokalljud som glider ihop, för er som inte vet det. Häromdagen publicerades i Sydsvenskan en bokrecension av frilansjournalist Andreas Brunner, som till stor del byggde på just fenomenet diftonger. Här har Brunner recenserat två nya svenska fantasyböcker; Johan Ehrenbergs Aileme, befrielsens tid, Bokförlaget Onsdag och Kristoffer Leandoers Skymningsfursten, Bokförlaget Onsdag.

Trots samrecensionen av dessa böcker har de enligt recensionsförfattaren bara en sak gemensamt; diftongen "ai" i romanhjältarnas namn. Ehrenbergs hjältinna går under namnet Aileme och den manliga huvudkaraktären i samma bok heter Naird (hur nu detta ska uttalas, det kan jag för mitt liv inte begripa). Leandoer har som hjältinna i sin bok en invandrartjej vid namn Naima. Här kommer min första kritik. Senast jag stötte på någon vid namn Naima, uttalades detta namn Na-i-ma och inte Nayma, vilket genast leder till att Leandoers hjältinna inte har någon diftong i sitt namn. Frågan är om ens den manliga hjälten i Ehrenbergs roman har en sådan.

Efter sina "klyftiga" iakttagelser om samma klyschiga fantasydiftong, går skribenten Brunner vidare med att berätta för oss att Ehrenberg "tegelsten" rör sig kring en mängd olika gudar, bland annat "Gamla Testamentets bisarrt grymma gud"(ni vet den där guden som judarna fortfarande tror på... och de kristna också antar jag, eftersom det bara ska finnas en gud, och då lär den väl inte ha bytts ut mellan det gamla och det nya testamentet - eller?); detta medan Leandoers berättelse ska vara en "stramt realistisk förortsbetraktelse". Hur nu en fantasybok kan vara stramt realistisk går över mitt förstånd helt och hållet, och min spontana reaktion är att det enda som får Brunner att säga att detta är en fantasybok över huvud taget är den där lilla "diftongen" i Naimas namn. Men nej, jag läser vidare, och mycket riktigt är det en fantasybok det handlar om.

Denna "stramt realistiska" skildring handlar alltså om en förort som hemsöks av mörka krafter i form av Skymningsfursten, så som titeln anger. Denna skymningsfurste använder sig av människors längtan för att locka dem till sig. En stramt realistisk betraktelse alltså. Way to go, Andreas Brunner - vilken värld lever du i?

Ja just det, det glömde jag - sedan knyter han ju givetvis ihop hela recensionen med att återgå till diftonggrejen...