THERESE RAQUIN av Émile Zola

Tydligen ett av de första naturalistiska verken och ett ganska groteskt sådant.
Boken handlar om familjen Raquin. Therese får när hon är liten komma och bo hos sin faster och hennes son. Under hela sin uppväxt får hon dela säng med kusinen, som är ständigt sjuk och inte får göra någonting pga sin moders oro. Mammans oro leder också till att de unga kusinerna gifter sig så fort Therese fyllt 21, för att sonen Camille ska ha någon som tar hand om honom efter moderns bortgång.

Therese är mycket olycklig i detta arrangemang, då den sjuklige Camille äcklar henne på alla sätt och vis.

Strax efter bröllopet flyttar familjen till Paris och öppnar en sybehörsbutik. Denna sköts av de två kvinnorna, medan Camille får jobb på ett statligt verk. En dag tar Camille med sig en gammal kamrat, Laurent, hem från jobbet, och Thereses person förändras genast när hon är i närheten av honom. Efter att ha varit konstant ointresserad av alal människor runt omkring sig,. börjar hon iaktta denna man med stort intresse. Laurent i sin tur förstår att Therese är intresserad av honom och tar henne till sig som älskarinna. De båda inleder detta förhållande mycket stormigt och blir snart störtförälskade i varandra. Efter ett tag blir det dock omöjligt för dem att komma ifrån för att ses ensamma, och efter att ha varit tokiga av trånad ett tag bestämmer de sig för att mörda Camille och sedan få sin omgivning att föreslå att de båda älskande ska gifta sig istället.

De dränker Camille och får det att se ut som en olycka. De båda lever efter detta mord i ständig panikångest och då de tror att det blir bättre om de gifter sig med varandra påbörjar de sin manipulkativa plan för att få släkt och vänner att föreslå ett äktenskap mellan de båda (de vill inte föreslå det själva, då de är rädda för att väcka msistankar). Planen lyckas och "turturduvorna" gifter sig. Efter bröllopet blir deras ångest allt större och de tål inte längre synen av varandra, då de påminner varandra om mordet på vännen och maken. Boken sluter sedan med att de båda begår gemensamt självmord. Ävven självmordet verkar vara ett typiskt naturalistiskt drag, då det är någonting som förekommer både här och i Madame Bovary.

Rent stilistiskt är den här boken väldigt jobbig. Den börjar med alldeles för mycket detaljer, alldeles riktigt enligt realismens era. En bit in i historien, då Laurent dyker upp, blir den helt plötsligt väldigt intressant och det är mycket händelser på gång i korta stycken. Efter mordet börjar det sedan bli tråkigare och tråkigare, samma saker beskrivs i cirklar fram till bröllopet, efter vilket det kvarstår ca hundra sidor av enformiga händelser; exakt samma beskrivningar av makarnas ångest om och om igen.

För att sammanfatta: Halva mitten av boken var bra, resten var görjobbigt.

"SMYCKET" av Guy de Maupassant

En lägre tjänsteman ska ta med sin olyckliga fru på en elegant bal. Anledningen till att hon är är olycklig är att hon inte har några eleganta kläder eller vackra smycken. Hon lånar ett diamanthalsband av en rik väninna att ha på balen. Paret går på bal och den förut så olyckliga hustrun strälar nu av lycka och är hela balens sköna medlepunkt. Lyckan håller i sig tills de båda kommer hem och kvinnan upptäcker att hon tappat väninnans halsband. Hon själv och maken skuldsätter sig enormt för att kunna köpa ett nytt likadant till väninnan, så att hon inte ska märka någonting. På grund av skulderna får tjänstemannaparet leva extremt fattigt och kvinnan börjar barskna till rejält i både utseende och sinne. 10 år senare är skulden betald och den fattiga kvinnan stöter på sin gamla väninna ute på gatan; den känner inte igen sin fattiga kamrat. Den fattiga kvinnan erkänner för sin väninna precis hur det ligger till och får då upprört till svar att det lånade smycket bara var en kopia.

Från att kvinnan har haft det ganska bra, har hon på grund av sin girighet inför den eleganta världen blivit av med allt hon tidigare hade; "den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket".

SVINDLANDE HÖJDER av Emily Brontë

Emily Brontë är syster till Charlotte Brontë, författare till Jane Austen. Svindlande höjder har en ramhandling som går ut på att en man vid namn mr. Lockwood hyr ett hus ute på landet och där får lyssna till sin hushållerska när hon berättar till husets ägares närmsta släkthistoria, som hushållerskan själv varit tätt involverad i.

Jag tycker att själva storyn är väldigt intressant och det var utan problem som jag läste ut boken. Däremot anser jag att bokens komposition är tämligen usel, och människoskildringarna känns inte heller särskilt verkliga. Berättarrollen skiftar hela tiden mellan Nelly Dean, hushållerskan och mr. Lockwood själv. Det är ur Nellys mun själva huvudberättelsen kommer; det underliga med detta är att kan berätta hela familjens historia utefter vad hon sett då hon själv varit med, och här flutit in i någon roll som allvetande berättare. Hon verkar veta precis vad folk har tänkt och säger ibland märkliga saker om folks tankar, som till exempel då hon berättar om någonting som en viss Isabella beskrivit (här är det helt plötsligt Isabella som har blivit berättarrösten, mitt inne i Nellys beskrivning). Isabella beskriver för Nelly att mr. Earnshaw såg ett speciellt ansiktsuttryck på henens eget ansikte; och själv kan jag slå vad om att hon inte såg sig i en spegel vid det beskrivna tillfället...

Det som är underligt med människoskildringarna är hur barn och vuxna beskrivs. Det verkar inte riktigt finna några mellanting. De två unga människorna Cathy och Hareton beskrivs i sina handlingar som tjuriga och ovetande femåringar; detta görs hela berättelsen igenom, trots att de i slutet av berättelsen är 18 respektive 23 år gamla. Nelly Dean framställs däremot som en klok människa hela livet igenom (kan visserligen bero på att det är hon själv som berättar större delen av historien). Vi 45 års ålder får man intrycket av att hon skulle vara en gammal tant på minst 60.

Jag skulle väl inte rekommendera folk att inte läsa den, då jag vet att många av mina kamrater älskar den här boken. Däremot skulle jag heller inte påstå att det är en bok jag skulle peka ut speciellt i min bokhylla...

OLIVER TWIST av Charles Dickens

Den är hemsk. Den är bra. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur en ficktjuvs vardag verkligen ser ut; på riktigt. Det verkar ju faktiskt ganska troligt att det är en bunt hemska karlar som styr dem med järnhand, och hotar att skada alternativt döda dem om de gör någonting karlarna inte gillar...

I mitt huvud ser jag berättelsen om Oliver Twist lite som en tecknad film; allt känns så överdrivet, både händelser och karaktärerna med sina groteska utseenden ger en känsla av både saga och ironi.

Visst hade jag hört talas om Oliver Twist förut, men sanning att säga var jag itne riktigt säker på vad den gick ut på. Den börjar alltså med att en klen liten pojke befinner sig hos sin elaka fostermor, varifrån han sedan går vidare till fattighuset. Var han än hamnar i livet blir han både slagen och svältfödd. På fattighuset får hjonen inte mer är en liten, liten skål utspädd havresoppa. Dvs vatten med några islängda havreflingor. När Oliver är "olydig" och ber om mer soppa, blir han i flera dagar instängd i en mörk liten håla, där han varken får mat eller vatten. Efter att ha levt hela sitt liv på det viset, tycker jag det verkar underligt att han fortsätter att leva; han verkar klara vilka påfrestningar som helst. När han sedan flyr från den kisttillverkare som gett honom anställning och drar till London, tycks det mig också som om han efter alla plågor inte borde vara så moralisk som han är, utan att det vore mer realistiskt om han istället hängde med på Fagins och Rävens strapatser och genast tog sin chans att tjäna pengar genom att stjäla.
Men det gör han alltså inte. Och den allmäna förklaringen till det verkar vara att hans mor var en inte bara god, utan även förmögen kvinna. Som om hans godhet flöt i sitt fina blod... Inte för att han någonsin träffat sin mor, eller under sin uppväxt någonsin fått höra talas om Gud eller den kristna moral, som Oliver själv förespråkar.

Hela boken är i sig väldigt osannolik, men jag tycker ändå att den är helt underbar. Den är jättespännande, och jag ville aldrig sluta läsa.

Slutet är väldigt pluttinuttigt, vilket förstärker intrycket av att boken skulle vara en saga. Däremot tycker jag inte att det är en saga för barn, som jag alltid trott innan jag läste den. Boken är fullspäckad av hemskheter som inte kan anses lämpliga att läsa för ett barn; folk som stjäl, svär, mördar och slåss. BARN som röker, super och knarkar. I allmänhet är det hela en hemsk historia, men jag kan rekommendera dem som inte läst den att göra det.

DET GÅR AN av Carl Jonas Love Almqvist

Denna bok handlar om en kvinna och en man som träffas på en ångbåt och lär känna varandra under några dagars resa tillsammans. Den är skriven 1839, och jag måste säga att den är väldigt modern. Kontentan i boken är i princip att de två inleder ett sorts förhållande som även idag kan anses som modernt; de planerar att resten av sitt liv älska varandra, men i form av ett särboförhållande.

De båda karaktärerna skiljer sig ganska mycket ifrån varandra. Vi har dels underofficern vid namn Albert, en ganska klyschig typ som gillar att flirta med unga kvinnor och ta det lugnt. Ganska ofta får vi se in i Alberts tankar, vilket vi knappt får göra i Sara Videbäcks.
Sara Videbäck är en glasmästardotter från Lidköping som är en ganska typisk västgötekvinna (vad nu det innebär). Hon är rejäl, logisk och rationell. Det är på grund av henne de inte kommer att gifta sig eller bo ihop, då hon anser att äktenskap och samboende förstör förhållanden då de båda parterna nöter på varandra för mycket under sådana förhållanden.

Boken är inte särskilt lång, och jag anser den vara lättläst.

Stilen är ngåot intressant, då jag innan denna bok läst "Drottningens juvelsmycke" av samma författare. Detta verk är fyllt av franska ord och uttryck boken igenom. Detta förekommer inte alls i den utsträckningen i "Det går an". Det enda som egentligen är, är att Albert ofta använder sig av uttrycket "par example".

Trots Saras moderna person, med idéer som för sin tid kan anses väldigt feministiska, smyger det sig stundtals in värderingar om könen från samtiden. Exempel på detta är ganska sent i boken, när de båda börjar närma sig Saras hemstad Lidköping. Där kliver berättarrösten in och förklarar att det är ganska ovanligt att de lyckats få tag på bra resekipage hela vägen, då resande oftast brukar få nöja sig med hölass. Som kommentar till detta säger författaren att dett abara visar vilken hänsyn naturen tar till kvinnans sköra kön, och vad den gör för att ta hand om henne.